Onani i praktiken
...så hette workshopen som jag höll under Stockholm Pride i går onsdag, 29 juli. Ett drygt 30-tal besökare kom för att diskutera onani och dela med sig av sina funderingar, erfarenheter och åsikter kring kanske den vanligaste sexuella handlingen bland oss människor.
Det hela blev aningen annorlunda än jag hade föreställt mig. Jag mindes plötsligt själv hur svårt det var att närma sig detta ämne när jag och nio andra sexologstudenter mer eller mindre tvingades av vår norske föreläsare att inför gruppen dela med sig av sina egna onanierfarenheter. Samma knep tänkte jag använda på mina besökare igår, med ungefär samma resultat som den gången på sexologin. I de inledande disskussionerna i smågrupper gick det visserligen mer än väl - jag var t.o.m. tvungen att avbryta diskussionerna efter 25 minuter (gruppen ansåg att en kvart skulle räcka mer än väl!). Men sedan blev det avsevärt tystare... och min förhoppning om personliga skildringar av solosex uteblev. Det är uppenbart svårt att tala om den privata sidan av sexualiteten - det är säkert mycket lättare att tala teoretiskt eller med en mer sexualpolitisk underton. Kanske ska det vara så och frågan är om det är nödvändigt att blotta allt? Foucault menade att talet om sexualitet skulle leda till att sexualiteten helt enkelt försvinner, att vi kommer att mer eller mindre snacka sönder det som är spänningen och det som gör oss nyfikna på sex och sexualitet. Det är förstås inte meningen och inte min avsikt. Istället hoppas jag i första hand på att synliggöra ett fenomen som de allra flesta har ett förhållande till. Jag önskar att utifrån alla frågor jag får och de behov av bekräftelse och tillerkännande jag anser mig se i mitt arbete med individer skapa ett klimat där solosex ses som en självklar, givande och njutbar väg att uttrycka den egna sexualiteten.
Nåväl, vi belyste en hel del spännande aspekter av onani och berörde allt från begränsande normer som reglerar onani utifrån bl.a. kön och ålder, genom avsaknad av begrepp som inkluderar, till pornografins roll i relation till onani.
Nästa gång ska jag, förhoppningsvis, hålla en något modifierad workshop i Malmö under Regnbågsfestivalen i september samt under Sexdagarna vid Linköpings universitet i november.
Läs också artikeln på Stockholm Prides hemsida, där workshopen sammanfattas väl.
Det hela blev aningen annorlunda än jag hade föreställt mig. Jag mindes plötsligt själv hur svårt det var att närma sig detta ämne när jag och nio andra sexologstudenter mer eller mindre tvingades av vår norske föreläsare att inför gruppen dela med sig av sina egna onanierfarenheter. Samma knep tänkte jag använda på mina besökare igår, med ungefär samma resultat som den gången på sexologin. I de inledande disskussionerna i smågrupper gick det visserligen mer än väl - jag var t.o.m. tvungen att avbryta diskussionerna efter 25 minuter (gruppen ansåg att en kvart skulle räcka mer än väl!). Men sedan blev det avsevärt tystare... och min förhoppning om personliga skildringar av solosex uteblev. Det är uppenbart svårt att tala om den privata sidan av sexualiteten - det är säkert mycket lättare att tala teoretiskt eller med en mer sexualpolitisk underton. Kanske ska det vara så och frågan är om det är nödvändigt att blotta allt? Foucault menade att talet om sexualitet skulle leda till att sexualiteten helt enkelt försvinner, att vi kommer att mer eller mindre snacka sönder det som är spänningen och det som gör oss nyfikna på sex och sexualitet. Det är förstås inte meningen och inte min avsikt. Istället hoppas jag i första hand på att synliggöra ett fenomen som de allra flesta har ett förhållande till. Jag önskar att utifrån alla frågor jag får och de behov av bekräftelse och tillerkännande jag anser mig se i mitt arbete med individer skapa ett klimat där solosex ses som en självklar, givande och njutbar väg att uttrycka den egna sexualiteten.
Nåväl, vi belyste en hel del spännande aspekter av onani och berörde allt från begränsande normer som reglerar onani utifrån bl.a. kön och ålder, genom avsaknad av begrepp som inkluderar, till pornografins roll i relation till onani.
Nästa gång ska jag, förhoppningsvis, hålla en något modifierad workshop i Malmö under Regnbågsfestivalen i september samt under Sexdagarna vid Linköpings universitet i november.
Läs också artikeln på Stockholm Prides hemsida, där workshopen sammanfattas väl.
WAS
Nästa vecka kommer jag att tillbringa i min svenska favoritstad - Göteborg. Då äger världskongressen i sexologi rum på Svenska Mässan. Jag kommer att vara delegat, och jag kommer att vara en av de av oss som representerar Svensk Förening för Sexologi, eftersom jag är styrelsemedlem i föreningen. Och så kommer jag att under två minuter (!), onsdagen den 24/3, kl. 17.00 (blott någon timme före den stora galamiddagen) presentera en poster där min arbetsplats, inte minst vår idé att ständigt arbeta med sexualiteten i fokus, beskrivs.
Göteborg är något av sexologins högborg i Sverige. Idag har visserligen Malmö blivit en rejäl konkurrent till denna titel, åtminstone efter att Malmö Högskola startat masterkursen i sexologi (läs t.ex. mer på Lotta Löfgren-Mårtensons blogg), men dessförinnan är det i Göteborg och psykologiska institutionen som Sveriges enda sammanhållna utbildning i sexologi erbjudits oss intresserade. Många är de föreläsningar, kaffepauser, ölkvällar och underbara möten som jag avverkat i denna härliga stad.
Men Göteborg har också en alldeles egen plats i mitt hjärta. Det var där jag mötte sexuapolitiken för första gången, det var där jag gjort personliga erfarenheter som banade min väg i livet och gav mig den syn på livet jag har idag. Och det var där jag mötte forskningen för första gången, som respondent till den framlidne Benny Henrikssons banbrytande avhandling Risk Factor Love.
Har du vägarna förbi Göteborg nästa vecka - besök Svenska Mässan och WAS om du vill få en inblick i sexologins värld.
Göteborg är något av sexologins högborg i Sverige. Idag har visserligen Malmö blivit en rejäl konkurrent till denna titel, åtminstone efter att Malmö Högskola startat masterkursen i sexologi (läs t.ex. mer på Lotta Löfgren-Mårtensons blogg), men dessförinnan är det i Göteborg och psykologiska institutionen som Sveriges enda sammanhållna utbildning i sexologi erbjudits oss intresserade. Många är de föreläsningar, kaffepauser, ölkvällar och underbara möten som jag avverkat i denna härliga stad.
Men Göteborg har också en alldeles egen plats i mitt hjärta. Det var där jag mötte sexuapolitiken för första gången, det var där jag gjort personliga erfarenheter som banade min väg i livet och gav mig den syn på livet jag har idag. Och det var där jag mötte forskningen för första gången, som respondent till den framlidne Benny Henrikssons banbrytande avhandling Risk Factor Love.
Har du vägarna förbi Göteborg nästa vecka - besök Svenska Mässan och WAS om du vill få en inblick i sexologins värld.
Sköna maj...
Kastanjeträden blommar, syrenerna doftar, fåglarna kvittrar, kvällarna är kyliga men allt ljusare - det är maj. En månad som för min egen del varje år är smockfull med arbete. Synd att det blir så lite tid över till att njuta av denna årets kanske vackraste tid på året. Men att det är mycket nu är trots allt roligt (en klassisk ursäkt ;-). Också i sexualpolitikens värld är det mycket nu:
Min arbetsgivar-organisation har synts i media väldigt mycket under de gångna veckorna, och jag ser i detta nu (torsdag kväll) att RFSU:s namn omnämns i SVT:s nyheter igen. Den här gången handlar nyheten om att ungdomars kunskaper om HIV är allt sämre och att var fjärde person i åldern 15-29 år skulle känna sig orolig för den egna hälsan om en närstående skulle vara hiv-positiv. RFSU:s generelsekreterare kommenterar att skolan brister i sexualundervisningen och har gjort det länge.
Två andra RFSU-relaterade nyheter som jag väljer att uppmärksamma handlar om riskförbundets nya praktikor. Den ena av dessa har jag skrivit - onanipraktikan - och den har rönt en del uppmärksamhet.
Än större intresse väckte " slidkranspraktikan - frågor och svar om myter kring mödom och oskuld”. Slidkransen är RFSU:s nya benämning på den del av kvinnans kropp som för de flesta är känt under namnet "mödomshinna". I pressmeddelandet hälsar RFSU att skriftens syfte är att informera om "hur det kvinnliga könet ser ut och vad slidkransen egentligen är. Den vill också göra upp med en mängd myter som omgärdar kvinnlig sexualitet och föreställningar om mödom och oskuld. – Vi introducerar ordet slidkrans som mycket bättre beskriver vad det är frågan om. Det finns ingen hinna och begreppet "mödomshinnan" borde därmed kunna gå ur tiden", enligt Åsa Regnér, generalsekreterare.
De tråkiga nyheterna handlar i dagarna, förutom den om ungas okunskap om hiv, främst om förbuden för arrangörerna av Pridefestivalerna i Moskva och Riga att anordna sina parader. Av säkerhetsskäl, som det anförs i Riga... Och att vara bög i Ryssland är tydligen inte lätt - se screenshoten från danska DR:s text-tv.
Maj är onekligen en skön månad, så jag hoppas att dess livsbejakande kraft (ett svulstigt uttryck men påkallat i detta sammanhang) kommer samtliga Moskva- och Rigabor till godo. Att vara glad och stolt är relativt lätt i Malmö, New York, Amsterdam eller Prag, och ska så självfallet också vara i den vackra jugendstilstaden Riga liksom den stora och anrika metropolen Moskva!
Min arbetsgivar-organisation har synts i media väldigt mycket under de gångna veckorna, och jag ser i detta nu (torsdag kväll) att RFSU:s namn omnämns i SVT:s nyheter igen. Den här gången handlar nyheten om att ungdomars kunskaper om HIV är allt sämre och att var fjärde person i åldern 15-29 år skulle känna sig orolig för den egna hälsan om en närstående skulle vara hiv-positiv. RFSU:s generelsekreterare kommenterar att skolan brister i sexualundervisningen och har gjort det länge.
Två andra RFSU-relaterade nyheter som jag väljer att uppmärksamma handlar om riskförbundets nya praktikor. Den ena av dessa har jag skrivit - onanipraktikan - och den har rönt en del uppmärksamhet.
Än större intresse väckte " slidkranspraktikan - frågor och svar om myter kring mödom och oskuld”. Slidkransen är RFSU:s nya benämning på den del av kvinnans kropp som för de flesta är känt under namnet "mödomshinna". I pressmeddelandet hälsar RFSU att skriftens syfte är att informera om "hur det kvinnliga könet ser ut och vad slidkransen egentligen är. Den vill också göra upp med en mängd myter som omgärdar kvinnlig sexualitet och föreställningar om mödom och oskuld. – Vi introducerar ordet slidkrans som mycket bättre beskriver vad det är frågan om. Det finns ingen hinna och begreppet "mödomshinnan" borde därmed kunna gå ur tiden", enligt Åsa Regnér, generalsekreterare.
De tråkiga nyheterna handlar i dagarna, förutom den om ungas okunskap om hiv, främst om förbuden för arrangörerna av Pridefestivalerna i Moskva och Riga att anordna sina parader. Av säkerhetsskäl, som det anförs i Riga... Och att vara bög i Ryssland är tydligen inte lätt - se screenshoten från danska DR:s text-tv.
Maj är onekligen en skön månad, så jag hoppas att dess livsbejakande kraft (ett svulstigt uttryck men påkallat i detta sammanhang) kommer samtliga Moskva- och Rigabor till godo. Att vara glad och stolt är relativt lätt i Malmö, New York, Amsterdam eller Prag, och ska så självfallet också vara i den vackra jugendstilstaden Riga liksom den stora och anrika metropolen Moskva!
Penisförlängning
Har precis sett ett inslag på SVT:s Rapport om penisförlängningar. Jag kan lika gärna säga det direkt - jag är ytterst skeptisk till den formen av ingrepp. Och det är inte enbart för att jag i mitt arbete inte har sett något som tyder på att ett sådant ingrepp kan fungera och ge den förväntade effekten - i form av bättre självkänsla eller bättre sexliv - som det ofta utlovas. I en israelisk studie (Vardi, Y. et al, 2008) får jag vatten på min kvarn. I denna forskningsöversikt kan man visserligen konstatera att en penis kan bli både 1-2 cm längre och få ett upp till 2,5 större omfång, men priset är högt.
Deformering, paradoxal förkortning av penis, ärrbildning och s.k. granulom eller knottrig vävnad kring ärret är några konsekvenser man kunnat se. Det som emellertid verkar vara värst för de män som valt att betala flera tiotusentals kronor för ett ingrepp är konsekvenserna i form av sexuell dysfunktion och en allmän känsla av besvikelse. Risken för att inte ens den skickligaste kirurg är förmögen att skapa den där kuken som skänker härligt sex och en underbar självkänsla är förvånansvärt högt - och besvikelsen hos patienterna är genomgående. Forskarna konstaterar att komplikationsgraden är oacceptabelt hög.
Så varför väljer så många män att trots de uppenbara riskerna ta chansen?
Vi vill alla, tänker jag, se bra ut och det är inget nytt fenomen att vi alla omges av normer och föreställningar om vad som är ok. Vi vill med andra ord vara som andra och i slutänden bli accepterade av "flocken" - flockdjur som vi är. Sociologi och psykologi går hand i hand: självkänsla och ett uppfyllande av de ingredienser som ingår i innebörden av manlighet och av att vara en god och lyckad människa går via kroppen, som i sin tur skapas och bedöms i relation till vad vi lärt oss och vad andra sänder ut för budskap är eftersträvansvärt. Den blir vårt redskap att anpassa oss och bli accepterade. En överlevnadsinstinkt, en kraft som nästintill är orubblig, eller? Ja, det är nog inte mycket vi kan göra åt saken, tror jag. Människor kommer alltid att ta risker och hitta sina inte alltid särskilt smarta sätt att förhålla sig till normer och förväntningar. Jag kan även förstå att man lägger ut 40 000 och att det därmed finns de som erbjuder tjänsten: "bli lyckligare, bli bättre, njut mer". Men jag vill åtminstone problematisera och ge en tankställare. För det är tough shit att penisförlängningar inte tycks fungera...
PS Jag tipsar gärna om bra och njutbart sex med precis den kuk du har! Lägg dina 42 000 på en jorden-runt-resa och du får chansen till mycket roligare sex!
Deformering, paradoxal förkortning av penis, ärrbildning och s.k. granulom eller knottrig vävnad kring ärret är några konsekvenser man kunnat se. Det som emellertid verkar vara värst för de män som valt att betala flera tiotusentals kronor för ett ingrepp är konsekvenserna i form av sexuell dysfunktion och en allmän känsla av besvikelse. Risken för att inte ens den skickligaste kirurg är förmögen att skapa den där kuken som skänker härligt sex och en underbar självkänsla är förvånansvärt högt - och besvikelsen hos patienterna är genomgående. Forskarna konstaterar att komplikationsgraden är oacceptabelt hög.
Så varför väljer så många män att trots de uppenbara riskerna ta chansen?
Vi vill alla, tänker jag, se bra ut och det är inget nytt fenomen att vi alla omges av normer och föreställningar om vad som är ok. Vi vill med andra ord vara som andra och i slutänden bli accepterade av "flocken" - flockdjur som vi är. Sociologi och psykologi går hand i hand: självkänsla och ett uppfyllande av de ingredienser som ingår i innebörden av manlighet och av att vara en god och lyckad människa går via kroppen, som i sin tur skapas och bedöms i relation till vad vi lärt oss och vad andra sänder ut för budskap är eftersträvansvärt. Den blir vårt redskap att anpassa oss och bli accepterade. En överlevnadsinstinkt, en kraft som nästintill är orubblig, eller? Ja, det är nog inte mycket vi kan göra åt saken, tror jag. Människor kommer alltid att ta risker och hitta sina inte alltid särskilt smarta sätt att förhålla sig till normer och förväntningar. Jag kan även förstå att man lägger ut 40 000 och att det därmed finns de som erbjuder tjänsten: "bli lyckligare, bli bättre, njut mer". Men jag vill åtminstone problematisera och ge en tankställare. För det är tough shit att penisförlängningar inte tycks fungera...
PS Jag tipsar gärna om bra och njutbart sex med precis den kuk du har! Lägg dina 42 000 på en jorden-runt-resa och du får chansen till mycket roligare sex!
Säkrare sex eller inte?
I vilka sammanhang ska vi använda begreppet "säkrare sex"? Tanken väcks efter att jag till frukosten läst om Kådiskollen och nyheten om att svenska ungdomar är sämst i Norden på att använda kondom. Kondom är onekligen säkrare sex - ur hivsynpunkt. Enligt våra systrar RFSL har begreppet ursprungligen myntats i syfte att presentera regler för hur man kan undvika att smittas av just HIV i samband med sex. Begreppets språkliga logik har varit ”säkrare än osäkert” utifrån tanken att människor alltid väljer att ha penetrerande sex och eftersom kondomen tidigt har visat sig vara ett fullgott skydd mot hiv-viruset vid penetrerande sex.
Säkrare sex-begreppet är därmed ett samlingsbegrepp för sex som medför liten eller ingen risk för överföring av HIV, med sitt mest kända budskap ”använd kondom vid samlag, undvik sperma i munnen”. Det handlar om att minimera eller avsevärt minska risken för överföring av - just det - HIV.
Idag tillämpas begreppet på samtliga STI. Men!
Kan det användas i detta breda perspektiv? Klamydia kan smitta även vid en hög grad av konsekvent och korrekt användande av kondom, via tekniker där kondomen inte skyddar, som smeksex/sekret på fingrar. Här kommer kanske de s.k. "förändrarde sexvanorna" in i bilden. Hur ska vi tala om dessa sexvanor och tekniker? I vilka sammanhang? Jag får ofta intrycket av att detta faktum nämns men lämnas därhän utan diskussion (i alla fall i medias rapportering).
Blir, som en följd av detta, de budskap som förmedlas till en del av orsaken till det "låga" kondomanvändande som presenteras i Kådiskollen? Att kondomen tappar i trovärdighet när människor använder den vid "sex" men ändå smittas av klamydia?
Handlar det vidare om att vi behöver riktad information för varje infektion? Hur skulle i så fall olika information kommuniceras så att målgruppen nås, tar till sig och förstår denna, samt att informationen blir till användbar praktisk kunskap? Och kan det faktiskt rentav vara så att det förhållningssätt som återstår är att betrakta klamydia som en ganska ofarlig och harmlös infektion, i slutänden. SOm något alla kan få men något som kan behandlas. Ska vi alltså fokusera testning istället för säkrare sex i fallet klamydia?
Säkrare sex-begreppet är därmed ett samlingsbegrepp för sex som medför liten eller ingen risk för överföring av HIV, med sitt mest kända budskap ”använd kondom vid samlag, undvik sperma i munnen”. Det handlar om att minimera eller avsevärt minska risken för överföring av - just det - HIV.
Idag tillämpas begreppet på samtliga STI. Men!
Kan det användas i detta breda perspektiv? Klamydia kan smitta även vid en hög grad av konsekvent och korrekt användande av kondom, via tekniker där kondomen inte skyddar, som smeksex/sekret på fingrar. Här kommer kanske de s.k. "förändrarde sexvanorna" in i bilden. Hur ska vi tala om dessa sexvanor och tekniker? I vilka sammanhang? Jag får ofta intrycket av att detta faktum nämns men lämnas därhän utan diskussion (i alla fall i medias rapportering).
Blir, som en följd av detta, de budskap som förmedlas till en del av orsaken till det "låga" kondomanvändande som presenteras i Kådiskollen? Att kondomen tappar i trovärdighet när människor använder den vid "sex" men ändå smittas av klamydia?
Handlar det vidare om att vi behöver riktad information för varje infektion? Hur skulle i så fall olika information kommuniceras så att målgruppen nås, tar till sig och förstår denna, samt att informationen blir till användbar praktisk kunskap? Och kan det faktiskt rentav vara så att det förhållningssätt som återstår är att betrakta klamydia som en ganska ofarlig och harmlös infektion, i slutänden. SOm något alla kan få men något som kan behandlas. Ska vi alltså fokusera testning istället för säkrare sex i fallet klamydia?
Sexualitet och funktionshinder
Handikappomsorgen utgör ett stort fält där personer med sexologisk kompetens sökes med ljus och lykta. Detta märker jag allt oftare i mitt arbete, då vi kontaktas av LSS-handläggare, personal inom socialpsykiatri, kollegor på dagliga verksamheter eller boende och så vidare. Man efterlyser mer kunskap och kompetens för att kunna möta sexualiteten hos sina brukare, personer i olika åldrar, med olika sexuell läggning och med olika graders funktionsnedsättning. Ofta räcker det med att bara skapa ena arena för samtal och reflektion - i en tid då man stressar fram över sin arbetsplats och bågnar under arbete finns det ytters lite utrymme för att sitta ner, fundera och prata med kollegor kring det man ser, upplever och önskar att förstå.
Just idag har jag varit i Landskrona. Kommunen kommer i samarbete med ett studieförbund att skapa ett utbildningspaket som kommer att erbjudas Landskronas samtliga anställda inom sektorn vård och omsorg. RFSU Malmö, min arbetsplats, har tillfrågats att utföra utbildningen och uppdraget att förbereda samt genomföra utbildningen ligger nu på mitt bord. Det känns nervöst! Och Landskrona är inte ensamt: vi har sedan tidigare upparbetade kontakter med Vellinge, Båstad, Helsingborg, Kristianstad, Tomelilla, Hörby, Malmö... och fler lär det blir. Det verkar som om någon har tagit av korken av ketchupflaskan och det bokstavligen sprutar fram förfrågningar ;-)
Området sexualitet och funktionshinder har i Sverige inte haft det utrymme det borde ha. Jag har förmånen att både känna och arbeta med två av experterna på området, Lotta Löfgren-Mårtenson (som även närmar sig ämnet ur ett akademiskt perspektiv) och Margareta Nordeman, i Sverige. Det finns naturligtvis många fler som arbetar i det tysta och på sitt sätt gör en ovärderlig insats, vilket är något jag har tagit för vana att lyfta fram i mina möten med personal - för man gör massor som är rätt. Det behövs bara någon som uppmärksammar det. Det finns också en rad filmer, litteratur och material för den som vill fördjupa sig i ämnet. Sajten SOF.NU är ett bra avstamp för dig som vill gå vidare. Läs även hur andra arbetar, det finns fler artiklar som berör ämnet på RFSU:s skolsajt. Här hittar du även bl.a.länkar till böcker av Lotta och Margareta men också andra författare samt annat material.
Just idag har jag varit i Landskrona. Kommunen kommer i samarbete med ett studieförbund att skapa ett utbildningspaket som kommer att erbjudas Landskronas samtliga anställda inom sektorn vård och omsorg. RFSU Malmö, min arbetsplats, har tillfrågats att utföra utbildningen och uppdraget att förbereda samt genomföra utbildningen ligger nu på mitt bord. Det känns nervöst! Och Landskrona är inte ensamt: vi har sedan tidigare upparbetade kontakter med Vellinge, Båstad, Helsingborg, Kristianstad, Tomelilla, Hörby, Malmö... och fler lär det blir. Det verkar som om någon har tagit av korken av ketchupflaskan och det bokstavligen sprutar fram förfrågningar ;-)
Området sexualitet och funktionshinder har i Sverige inte haft det utrymme det borde ha. Jag har förmånen att både känna och arbeta med två av experterna på området, Lotta Löfgren-Mårtenson (som även närmar sig ämnet ur ett akademiskt perspektiv) och Margareta Nordeman, i Sverige. Det finns naturligtvis många fler som arbetar i det tysta och på sitt sätt gör en ovärderlig insats, vilket är något jag har tagit för vana att lyfta fram i mina möten med personal - för man gör massor som är rätt. Det behövs bara någon som uppmärksammar det. Det finns också en rad filmer, litteratur och material för den som vill fördjupa sig i ämnet. Sajten SOF.NU är ett bra avstamp för dig som vill gå vidare. Läs även hur andra arbetar, det finns fler artiklar som berör ämnet på RFSU:s skolsajt. Här hittar du även bl.a.länkar till böcker av Lotta och Margareta men också andra författare samt annat material.
AIDS och dess metaforer
Det är titeln på en bok av den framlidna författarinnan Susan Sontag. Boken kom 1988, mitt i den värsta AIDS-hysterin i vårt land och i övriga världen. Jag tänkte på boken ikväll när jag tittade på programmet Babben & Co på SVT. I programmet talade artisten Andreas Lundstedt om sin hiv-infektion. Flera gånger sades det hur modig Andreas är, och bara man smakar på uttrycket "modig" tillräckligt länge blir det, åtminstone i mina öron, absurt. Tänk att man ska behöva vara modig för att öppet tala om att man bär på en infektion, förvisso allvarlig för den som bär på den. Men faktum är att det är just det man behöver vara, i Sverige och i varje annat land på jorden - modig. Andreas berättar medan tusentals andra har gjort ett annat val och tiger. För att slippa behöva stå till svars och bli "pesten" personifierad, för att överleva. För Susan Sontag konstaterar i sin bok att likheterna med "pesten" är många, fördomarna och farorna åtskilliga för den som talar om sin hiv-smitta. Och vad gör man med den "pestsmittade"?
Andreas skildrar även hur journalister utövat påtryckningar och mer eller mindre tvingat honom att komma ut som hiv-positiv. Han valde att förekomma journalisterna för att behålla makten över sin infektion, för att behålla sin egen historia och inte behöva försvara sig. Även här blir Sontags bok en smärtsam påminnelse om de sidor som hiv frammanar hos oss, om vårt "glupande aptit på de allra hemskaste undergångsscenarier". En hiv-infektion kan användas som ett vapen mot den som bär på den (eller som åtminstone teoretiskt befinner sig i riskzonen för den - läs: alla) så mycket mera kraftfullt än hot om cancer. Eller ja, så fort komponenten sex kommer in i bilden kan även cancer utgöra ett kraftfullt verktyg för att skrämmas, som i fallet med kondylom (HPV) eller senast oralsex. Byter man ut sex mot solbad, rökning eller felaktig kost blir det liksom inte riktigt lika hotfullt... Hiv utgör en tacksam metod för utövandet av makt över människors liv i allmänhet och sexualitet i synnerhet, något inte minst den svenska smittskyddslagstiftningen är ett bra (eller dåligt) exempel på. Lagen har säkert goda intentioner, men eldar på föreställningen om hiv som "pesten". Läs även RFSU:s ställningstagande i frågan.
Okunskapen är fortfarande stor om hiv och en stor del av problematiken är, som Andreas uttryckte det, att det handlar om just sexualitet - trots att det "pippas" överallt och hela tiden ;-) Imorgon bitti föreläser jag på Noaks Ark Skånes volontärutbildning. Min föreläsning handlar om just sexualitet - ska man arbeta med hiv måste man också arbeta med sexualiteten. Och här är det A och O att bearbeta sina värderingar, sin sexualsyn och sin attityd. Exempelvis till alla hivpositivas sexualitet. För hivpositiva har, liksom alla andra, en sexualitet - och den uttrycks! Det "pippas" typ hela tiden och överallt med inblandning av hivpositiva. Alla kan förvisso få hiv, teoretiskt sett som sagt - även du. Men ingen behöver få hiv, inte i praktiken - och ha jävligt bra sex ändå.
Andreas skildrar även hur journalister utövat påtryckningar och mer eller mindre tvingat honom att komma ut som hiv-positiv. Han valde att förekomma journalisterna för att behålla makten över sin infektion, för att behålla sin egen historia och inte behöva försvara sig. Även här blir Sontags bok en smärtsam påminnelse om de sidor som hiv frammanar hos oss, om vårt "glupande aptit på de allra hemskaste undergångsscenarier". En hiv-infektion kan användas som ett vapen mot den som bär på den (eller som åtminstone teoretiskt befinner sig i riskzonen för den - läs: alla) så mycket mera kraftfullt än hot om cancer. Eller ja, så fort komponenten sex kommer in i bilden kan även cancer utgöra ett kraftfullt verktyg för att skrämmas, som i fallet med kondylom (HPV) eller senast oralsex. Byter man ut sex mot solbad, rökning eller felaktig kost blir det liksom inte riktigt lika hotfullt... Hiv utgör en tacksam metod för utövandet av makt över människors liv i allmänhet och sexualitet i synnerhet, något inte minst den svenska smittskyddslagstiftningen är ett bra (eller dåligt) exempel på. Lagen har säkert goda intentioner, men eldar på föreställningen om hiv som "pesten". Läs även RFSU:s ställningstagande i frågan.
Okunskapen är fortfarande stor om hiv och en stor del av problematiken är, som Andreas uttryckte det, att det handlar om just sexualitet - trots att det "pippas" överallt och hela tiden ;-) Imorgon bitti föreläser jag på Noaks Ark Skånes volontärutbildning. Min föreläsning handlar om just sexualitet - ska man arbeta med hiv måste man också arbeta med sexualiteten. Och här är det A och O att bearbeta sina värderingar, sin sexualsyn och sin attityd. Exempelvis till alla hivpositivas sexualitet. För hivpositiva har, liksom alla andra, en sexualitet - och den uttrycks! Det "pippas" typ hela tiden och överallt med inblandning av hivpositiva. Alla kan förvisso få hiv, teoretiskt sett som sagt - även du. Men ingen behöver få hiv, inte i praktiken - och ha jävligt bra sex ändå.
Porrstudier
Att arbeta med sexologiska frågeställningar innebär att man ständigt behöver förkovra sig och följa forskning och beprövad erfarenhet. Jag misstänker att det är så inom de flesta branscher, så inte är vi sexologer unika på något sätt! Nu är jag av egen fri vilja ett slags "evig student" som försöker, så gott jag hinner, att skriva, läsa, följa bloggar av intresse, diskutera med kollegor och studenter osv. Inte konstigt att jag idag, när jag sitter hemma med en förkylning, fått syrliga kommentarer från vänner om att jag är en workaholic ;-) Ja, det är jag nog, men det är också viktigt att balansera upp sitt arbete och sina intressen med något helt annat. Nu när det är vår är mitt nästa projekt att börja springa regelbundet... vi får väl se hur det faller ut...
Men vad har rubriken med detta att göra. Inget särskilt, annat än att jag de senaste veckorna varit inne i porrens värld på ett sätt jag aldrig närmat mig ämnet förr. Kursen "sexualitet i ord och bild" på masterutbildningen i sexologi på Malmö Högskola har väckt starka känslor, bl.a. har någon i min bekantskapskrets uttryckt missnöje och indignation över att man ska behöva studera porr som akademiskt ämne. Jag håller dock med Magnus Ullén, forskare i ämnet, och tycker att det är bra att porren fått tillträde till de akademiska korridorerna. Detta eftersom ämnet / fenomentet berör många och på något sätt utgör en fond i många diskussioner kring sexualitet.
Just idag sliter jag, trots feber och hosta, men hemtentamen, som ska vara inne på torsdag (2/4). Detta är den föga glamorösa delen av att arbeta som sexolog - slit och fokusering för att kunna bli ännu bättre på sitt arbete, trots att man är krasslig och dan och utan möjlighet att flytta fram deadline.
Nåväl, jag vill tipsa om Mariah Larsson blogg porrstudier.blogspot.com, en mycket läsvärd och spännande blogg som ger inblick i en porrforskares vardag. Läs gärna Mariahs resonemang kring hemmaporren. Hennes tankar är oerhört intressanta och ställer bl.a. föreställningen om vår förmåga att göra saker annorlunda på sin spets.
Men vad har rubriken med detta att göra. Inget särskilt, annat än att jag de senaste veckorna varit inne i porrens värld på ett sätt jag aldrig närmat mig ämnet förr. Kursen "sexualitet i ord och bild" på masterutbildningen i sexologi på Malmö Högskola har väckt starka känslor, bl.a. har någon i min bekantskapskrets uttryckt missnöje och indignation över att man ska behöva studera porr som akademiskt ämne. Jag håller dock med Magnus Ullén, forskare i ämnet, och tycker att det är bra att porren fått tillträde till de akademiska korridorerna. Detta eftersom ämnet / fenomentet berör många och på något sätt utgör en fond i många diskussioner kring sexualitet.
Just idag sliter jag, trots feber och hosta, men hemtentamen, som ska vara inne på torsdag (2/4). Detta är den föga glamorösa delen av att arbeta som sexolog - slit och fokusering för att kunna bli ännu bättre på sitt arbete, trots att man är krasslig och dan och utan möjlighet att flytta fram deadline.
Nåväl, jag vill tipsa om Mariah Larsson blogg porrstudier.blogspot.com, en mycket läsvärd och spännande blogg som ger inblick i en porrforskares vardag. Läs gärna Mariahs resonemang kring hemmaporren. Hennes tankar är oerhört intressanta och ställer bl.a. föreställningen om vår förmåga att göra saker annorlunda på sin spets.
En vardag...
Jag får ofta förfrågningar från studenter om praktikplats på min arbetsplats. Dessvärre tvingas jag ofta att avstå från att erbjuda praktikplatser eftersom mitt arbete är väldigt oregelbundet och stundtals inte roligare än vilket annat arbete som helst, med administrativa uppgifter som kontakter med bokföringsbyrå, räkningsbetalning eller inläsning av litteratur och aktuell forskning. Men jag slås så gott som varje vecka, när jag blickar i min kalender mot veckans slut, av hur mångfacetterat arbete jag ändå har. Och jag kan inte låta bli att känna mig väldigt nöjd med att ha valt det yrke jag har och den/de arbetsplatser jag har. Så här har min gångna vecka sett ut:
Torsdag 19/2: föreläsning på masterprogrammet, Malmö Högskola. Jag lyssnar på nakenskådisen Christina Lindberg, okänd för mig sedan tidigare men en kultfigur bland dagens unga och en nostalgitripp för min föräldrageneration. Vi ser filmen "Anita", där bl.a. Stellan Skarsgård spelar, och vi får två timmars spännande samtal med Christina.
Fredag 20/2: Jag arbetar på Svenska Kyrkans ungdomsgård Kraftstationen i centrala Malmö. Där testar jag en ny arenabaserad datainsalmlingsmetod inom ramen för ett projekt på Malmö Högskola. Med hjälp av en s.k. pekdator, en variant på traditionell laptop, erbjuds människor att besvara en enkät med frågor om bl.a. sexvanor och tankar kring säkrare sex. Projektet avslutas inom kort och kommer i vår att resultera i en rapport med metodreflektioner.
Lördag 21/2: Jag fortsätter att prova pekdatorn på en fest på Babel. Uppskattat av besökarna!
Söndag 22/2: Jag föreläser för Rädda Barnens ungdomsförbund i Lund. Det är en utbildning för blivande ungdomsledare som bl.a. vill bli bättre på att ta upp frågor som rör sexualitet.
Måndag 23/2: RFSU Malmö håller sitt årsmöte, där jag bl.a. ansvarar för att förbereda en årsberättelse och dessförinnan fixa kontakter med bokföring och revision till bokslutet som ingår i årsberättelsen. RFSU Malmö har fått ny styrelse, vi har blickat bakåt på 2008 med verksamhetsberättelser och vi tittar framåt med en verksamhetsplan.
Tisdag 24/2: Jag möter kollegan Mariah Larsson på Malmö Högskola. Maria är filmvetare och fil.dr och kan det mesta om film. Jag har bett henne att hjälpa mig att förbereda en kavalkad med snuttar ur porrfilmer från de senaste 100 åren. Jag lovar att det blir en spännande kavalkad som delegaterna i RFSU:s kongress i Malmö i maj kommer att få ta del av.
Idag blir jag också intervjuad av studenttidningen Mahskara om varför en man som jag väljer yrket sexolog.
Onsdag 25/2: Jag föreläser för personliga assistenter på Studieförbundet Vuxenskolan i Helsingborg. Återigen handlar det om personer som vill bli bättre på att möta sexualitet hos sin målgrupp. Det är det i särsklass roligaste samtalen jag har i mitt arbete!
Bland alla dessa uppdrag besvarar jag frågor på RFSU:s och Komikondoms frågelådor, har klientbesök, diskuterar med kollegor, tar emot telefonsamtal, skickar mail, skriver, läser och mycket mycket annat...
Torsdag 19/2: föreläsning på masterprogrammet, Malmö Högskola. Jag lyssnar på nakenskådisen Christina Lindberg, okänd för mig sedan tidigare men en kultfigur bland dagens unga och en nostalgitripp för min föräldrageneration. Vi ser filmen "Anita", där bl.a. Stellan Skarsgård spelar, och vi får två timmars spännande samtal med Christina.
Fredag 20/2: Jag arbetar på Svenska Kyrkans ungdomsgård Kraftstationen i centrala Malmö. Där testar jag en ny arenabaserad datainsalmlingsmetod inom ramen för ett projekt på Malmö Högskola. Med hjälp av en s.k. pekdator, en variant på traditionell laptop, erbjuds människor att besvara en enkät med frågor om bl.a. sexvanor och tankar kring säkrare sex. Projektet avslutas inom kort och kommer i vår att resultera i en rapport med metodreflektioner.
Lördag 21/2: Jag fortsätter att prova pekdatorn på en fest på Babel. Uppskattat av besökarna!
Söndag 22/2: Jag föreläser för Rädda Barnens ungdomsförbund i Lund. Det är en utbildning för blivande ungdomsledare som bl.a. vill bli bättre på att ta upp frågor som rör sexualitet.
Måndag 23/2: RFSU Malmö håller sitt årsmöte, där jag bl.a. ansvarar för att förbereda en årsberättelse och dessförinnan fixa kontakter med bokföring och revision till bokslutet som ingår i årsberättelsen. RFSU Malmö har fått ny styrelse, vi har blickat bakåt på 2008 med verksamhetsberättelser och vi tittar framåt med en verksamhetsplan.
Tisdag 24/2: Jag möter kollegan Mariah Larsson på Malmö Högskola. Maria är filmvetare och fil.dr och kan det mesta om film. Jag har bett henne att hjälpa mig att förbereda en kavalkad med snuttar ur porrfilmer från de senaste 100 åren. Jag lovar att det blir en spännande kavalkad som delegaterna i RFSU:s kongress i Malmö i maj kommer att få ta del av.
Idag blir jag också intervjuad av studenttidningen Mahskara om varför en man som jag väljer yrket sexolog.
Onsdag 25/2: Jag föreläser för personliga assistenter på Studieförbundet Vuxenskolan i Helsingborg. Återigen handlar det om personer som vill bli bättre på att möta sexualitet hos sin målgrupp. Det är det i särsklass roligaste samtalen jag har i mitt arbete!
Bland alla dessa uppdrag besvarar jag frågor på RFSU:s och Komikondoms frågelådor, har klientbesök, diskuterar med kollegor, tar emot telefonsamtal, skickar mail, skriver, läser och mycket mycket annat...
Konsten kan göra en skillnad!
Eller som utställningen Entropa, som skapats av den tjeckicke konstnären David Cerny, och som finns att beskåda i ministerrådets byggnad i Bryssel. Konstföremålen anspelar på våra föreställningar om de olika EU-länderna och utmanar därigenom våra fördomar. Tyskland som autobahn, Italien som fotboll, Rumänien som Dracula och Sverige som en IKEA-kartong. Eller Polen, ett roligt - och kaxigt - exempel. En grupp andliga reser en regnbågsflagga, en anspelning på ett känt foto från krigsslutet. Ni känner alla till detta fotografi, där en grupp amerikanska soldater reser en flagga på en sönderbombad japansk ö.
Detta har förstås väckt reaktioner. En representant för ett högerpopulistiskt parti, Lag och Rättvisa, menar att konstnären gör det enkelt för sig genom att angripa de för det polska folket så viktiga religiösa värdena och samtidigt antyda en utbredd homofobi i landet. Som om det hela handlade om förtal och elaka påhitt. Kanske har han ändå delvis rätt. I en gallup i anslutning till en artikel på www.tvn24.pl (på polska - alla kommer inte att förstå ;-) uttrycker 64 % av läsarna (n~4650, kl . 22.25 den 15/1) att konstnären har träffat mitt i prick. Polen är homofobiskt och kyrkan har en makt. Bara drygt var tionde person anser att konstföremålet utgör en skymf mot polackerna.
Tja, jag känner mig inte särskild berörd. Däremot tror jag att konsten kan förändra.
Detta har förstås väckt reaktioner. En representant för ett högerpopulistiskt parti, Lag och Rättvisa, menar att konstnären gör det enkelt för sig genom att angripa de för det polska folket så viktiga religiösa värdena och samtidigt antyda en utbredd homofobi i landet. Som om det hela handlade om förtal och elaka påhitt. Kanske har han ändå delvis rätt. I en gallup i anslutning till en artikel på www.tvn24.pl (på polska - alla kommer inte att förstå ;-) uttrycker 64 % av läsarna (n~4650, kl . 22.25 den 15/1) att konstnären har träffat mitt i prick. Polen är homofobiskt och kyrkan har en makt. Bara drygt var tionde person anser att konstföremålet utgör en skymf mot polackerna.
Tja, jag känner mig inte särskild berörd. Däremot tror jag att konsten kan förändra.
Double swing
I tisdags (13/1) lyssnade jag på nytt till kollegan Jakob Axelssons föreläsning på temat Swingers. Jag slogs av hur intressant det är att lyssna på samma föreläsning två gånger - man hör nya saker och man "drabbas" av nya insikter vid ett andra tillfälle. Handlar det om den där berömda processen? ;-) Ja, säkert, men det är inte det jag vill uppehålla mig kring nu.
En åhörare drog i samband med Jakobs föredragning en parallell till Bibelns Onan, ni vet han som lät sin säd spillas på jorden då han av gud fått i uppgift att befrukta sin döde brors hustru. Fenomenet "swingers" har omnämnts i samband med beskrivningen av amerikanska stridspiloter, som under 50-talet (i sann kamratanda?) åtagit sig att ta hand om fallna kamraters hustrur. Patriarkalt, tänkte jag - kvinnan har liksom objektifierats och betraktats som en ägodel, hennes eventuella sexualitet ställdes i relation till en man utan att ges erkännande i sig. Hur radikala och annorlunda är swingers egentligen?
Ursprungligen hade jag en bild av swingers som normbrytare och gränsöverskridare. Det är de säkert på många sätt - här utmanas delvis både tvåsamhetsnormen, kärleksnormen och heteronormen. Men samtidigt som normerna ifrågasätt reproduceras de också, det existerar en uppsjö av regler. En regel, som återkommer i beskrivningar på svenska swingersklubbars hemsidor, är att ett nej är ett nej, åtminstone vad kvinnor anbelangar. Män tycks däremot inte ha behov av att säga nej. Här spökar uppenbarligen föreställningen om män som driftstyrda och ständigt villiga. Singelmannen verkar inte vara den mest välsedda gästen och homoerotisk laddning mellan män lyser med sin frånvaro. Men "busbi", en situation då två kvinnor har sex med varandra, är helt ok. Mannens och kvinnans roller verkar vara tämligen tydligt definierade utifrån stereotypa föreställningar och förväntningar. T.ex. förhandlas förhållandet till en kvinnlig partner mellan männen, den äkta mannen/sambon och den andre. Kvinnan kan som sagt säga nej. Men har hon att tiga i övrigt? Hur mycket ja kvinnan får lov att säga står inte klart. Heteronormen, som konstituerar kvinnans potentiella offerskap går igen. Kvinnan tenderar att tillskrivas en position som ett presumtivt offer, hon behöver beskyddas från de faror hon löper risk att utsättas för. Det sistnämnda må dessvärre vara ett faktum. Men återspeglar miljön, ofrånkomligen, i själva verket det samhälle som dess medlemmar är en del av? Är 50-talets amerikanska normer och roller så väsensskilda från de stereotyper som gäckar svenska män och kvinnor?
Har man i själva verket oreflekterat importerat en typiskt amerikansk företeelse till Sverige, en företeelse som på ytan framstår som nydanande och radikal, men som under den häftiga ytan inte består av något annat än ingrodda klichéer? Jag antar att swingersmiljöns ambition är att utgöra en oas, ett frihetens utrymme för människor som på ett sätt vill frigöra sig från regler, normer och fördömande moral. Som åtrår att slänga moral över bord och vill knulla lite mer, med lite fler. Jag antar också att många medlemmar önskar sig en miljö där det inte är en skam att tillerkänna sig en allmänmänsklig lust och kåthet, där det går att idka sex utanför vissa normers ram, som kärlekens eller äktenskapets. Jag kommer här osökt att tänka på europeiska bastuklubbar som är ett vattenhål för många män som har sex med män. Är swingersmiljön inget annat än en bastuklubb för heterosexuella? I så fall vill jag uppmana er swingers att våga utmana gränserna på riktigt! Så att det känns! Varför inte, om ni inte redan gör det, börja med att erkänna erotisk laddning mellan män... ;-)
Regler. vare sig de är gamla eller nyskapade, kanske vi inte kommer ifrån. Begränsande normer kommer möjligen alltid att reproduceras. Känslor går inte alltid att styra och är verkligen något annat än konstruktioner, som en av mina bloggbesökare kommenterat i anslutning till en annan text. Så det är måhända en utopi att tro att man kan skapa sig en sexualitet hursomhelst. Men kanske kan swingersmiljön ändå bli en miljö med en sexuell laddning, direkt kåthet och härlig köttslighet likt den som härskar i bastuklubbarna. För er som vill ha det så - vågar ni...?
Jag är som vanligt glad för alla kommentarer, gärna också från swingers själva - rätta mig om jag har fel eller ge mig rätt!
En åhörare drog i samband med Jakobs föredragning en parallell till Bibelns Onan, ni vet han som lät sin säd spillas på jorden då han av gud fått i uppgift att befrukta sin döde brors hustru. Fenomenet "swingers" har omnämnts i samband med beskrivningen av amerikanska stridspiloter, som under 50-talet (i sann kamratanda?) åtagit sig att ta hand om fallna kamraters hustrur. Patriarkalt, tänkte jag - kvinnan har liksom objektifierats och betraktats som en ägodel, hennes eventuella sexualitet ställdes i relation till en man utan att ges erkännande i sig. Hur radikala och annorlunda är swingers egentligen?
Ursprungligen hade jag en bild av swingers som normbrytare och gränsöverskridare. Det är de säkert på många sätt - här utmanas delvis både tvåsamhetsnormen, kärleksnormen och heteronormen. Men samtidigt som normerna ifrågasätt reproduceras de också, det existerar en uppsjö av regler. En regel, som återkommer i beskrivningar på svenska swingersklubbars hemsidor, är att ett nej är ett nej, åtminstone vad kvinnor anbelangar. Män tycks däremot inte ha behov av att säga nej. Här spökar uppenbarligen föreställningen om män som driftstyrda och ständigt villiga. Singelmannen verkar inte vara den mest välsedda gästen och homoerotisk laddning mellan män lyser med sin frånvaro. Men "busbi", en situation då två kvinnor har sex med varandra, är helt ok. Mannens och kvinnans roller verkar vara tämligen tydligt definierade utifrån stereotypa föreställningar och förväntningar. T.ex. förhandlas förhållandet till en kvinnlig partner mellan männen, den äkta mannen/sambon och den andre. Kvinnan kan som sagt säga nej. Men har hon att tiga i övrigt? Hur mycket ja kvinnan får lov att säga står inte klart. Heteronormen, som konstituerar kvinnans potentiella offerskap går igen. Kvinnan tenderar att tillskrivas en position som ett presumtivt offer, hon behöver beskyddas från de faror hon löper risk att utsättas för. Det sistnämnda må dessvärre vara ett faktum. Men återspeglar miljön, ofrånkomligen, i själva verket det samhälle som dess medlemmar är en del av? Är 50-talets amerikanska normer och roller så väsensskilda från de stereotyper som gäckar svenska män och kvinnor?
Har man i själva verket oreflekterat importerat en typiskt amerikansk företeelse till Sverige, en företeelse som på ytan framstår som nydanande och radikal, men som under den häftiga ytan inte består av något annat än ingrodda klichéer? Jag antar att swingersmiljöns ambition är att utgöra en oas, ett frihetens utrymme för människor som på ett sätt vill frigöra sig från regler, normer och fördömande moral. Som åtrår att slänga moral över bord och vill knulla lite mer, med lite fler. Jag antar också att många medlemmar önskar sig en miljö där det inte är en skam att tillerkänna sig en allmänmänsklig lust och kåthet, där det går att idka sex utanför vissa normers ram, som kärlekens eller äktenskapets. Jag kommer här osökt att tänka på europeiska bastuklubbar som är ett vattenhål för många män som har sex med män. Är swingersmiljön inget annat än en bastuklubb för heterosexuella? I så fall vill jag uppmana er swingers att våga utmana gränserna på riktigt! Så att det känns! Varför inte, om ni inte redan gör det, börja med att erkänna erotisk laddning mellan män... ;-)
Regler. vare sig de är gamla eller nyskapade, kanske vi inte kommer ifrån. Begränsande normer kommer möjligen alltid att reproduceras. Känslor går inte alltid att styra och är verkligen något annat än konstruktioner, som en av mina bloggbesökare kommenterat i anslutning till en annan text. Så det är måhända en utopi att tro att man kan skapa sig en sexualitet hursomhelst. Men kanske kan swingersmiljön ändå bli en miljö med en sexuell laddning, direkt kåthet och härlig köttslighet likt den som härskar i bastuklubbarna. För er som vill ha det så - vågar ni...?
Jag är som vanligt glad för alla kommentarer, gärna också från swingers själva - rätta mig om jag har fel eller ge mig rätt!
Är sexuella problem delvis en social konstruktion?
Det är en fråga som jag funderat på en längre tid. En intressant fråga, men inte alldeles enkel att fånga, ringa in och förstå!
I mitt dagliga arbete som socionom möter jag hjälpsökande individer som uttrycker upplevelser av problem kopplade till relationer, sexualitet och sex. Jag har kunnat se att det råder en hel del föreställningar t.ex. kring hur en relation ska se ut, och det finns förväntningar på hur sexualiteten ska uttryckas i relationen, eller hur sexuella handlingar ska gå till eller upplevas. Det handlar om en rad skilda problemdefinitioner, som exempel kan nämnas beteenden som definieras som sexuell beroendeproblematik (t.ex. porrsurfande, onani i relationen eller otrohet) eller företeelser som förväntas äga rum, men som liksom uteblir eller inträffar vid ett annat tillfälle än det förväntade (bristande lust, för tidig utlösning).
Problemupplevelsen uppstår alltså när det förväntade inte infinner sig, när föreställningen inte motsvarar verkligheten. Kan man hävda att detta sker när man "avviker", när en norm bryts? Ofta kan jag dessutom se att definitionen av problem skiljer sig beroende på sexuellt sammanhang eller partners kön. För tidig utlösning eller utebliven utlösning hos män förekommer som jag kan se det så gott som alltid vid samlag mellan två personer, förträdesvis en kvinna och en man. Det kan också gälla för kvinnor orgasmsvårigheter eller samlagssmärtor. Men hur är det med dessa fenomens förekomst i andra sammanhang, som onani, oralsex eller vid sex mellan personer av samma kön? Kan man komma för tidigt när man runkar?
Min nyfikenhet har vuxit sig starkare med tiden och drömmen är att forska vidare på det här fenomenet. Jag vill söka svar på bl.a. frågor som hur dessa problem skapas eller hur deras tillblivelse kan tolkas. För att avgränsa mig så vill jag inte undersöka orsaker som kan kopplas till faktorer av fysisk karaktär, som fysisk eller psykisk sjukdom, ålder, medicinsk behandling eller drogbruk. Istället riktas mitt intresse dels mot friska individer som upplever ett sexuellt problem, men också de individer som förvisso fått någon form av diagnos som skulle kunna påverka sexuell funktion. I det sistnämnda fallet vill jag i så fall rikta min uppmärksamhet mot ett eventuellt samband mellan upplevelsen av problem och människans samspel med sin omgivning, med självbild och med identitet. Reglerar normen att manlighet hänger på förmågan till erektion eller förmågan till samlag, hänger kvinnlighet ihop med förmågan att genomföra ett samlag trots smärta? Innebär en relation att all attraktion ska riktas mot partnern, och att avvikelser tolkas som otrohet eller beroendeproblematik?
Med inspiration i teorier om sexuella script (Simon & Gagnon, 1984) och socialkonstruktivism men också Derridas tankar kring dekonstruktion (Thomassen, 2007), väcktes hypotesen att sexuella problem skapas. Om svaren på hur, var, när, hur ofta och med vem sexualiteten kan uttryckas besvaras i människans script, resultatet av livslångt lärande som påbörjas i mycket tidig ålder (Singer Kaplan, 2006), kan då också tänkbara faktorer som bäddar för problemupplevelser i framtiden ingå i detta system och därigenom betraktas utifrån dessa perspektiv? Kan det bli möjligt att dekonstruera sexualiteten och förändra scriptet, inklusive sådant som utgör grunden i det som möjligen kan skapa en framtida problemupplevelse, i t.ex. i behandlingsarbete, i bred sexualupplysning eller sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Eller: kan den begränsande normen som reglerar tanke, känsla och beteende nedmonteras, eller ersättas?
Ytterligare en teori, som mycket väl kan kasta nytt ljus på skapandet av upplevelser av sexuella problem, är queerteorin. En viktig komponent i denna teoribildning är heteronormativiteten som går ut på att alla människor i vårt samhälle betraktas som om de vore heterosexuella och alla företeelser i samhället betraktas som om de skedde i ett heterosexuellt sammanhang (Kulick, 2005). Dessa mekanismer förutsätter att kvinnor och män kan identifiera varandra, vilket sker med hjälp av olika kännetecken som kläder, gester eller egenskaper, skriver Dahl (2005). Hon menar vidare att det är sexualiteten som står i fokus, eftersom den är grunden till njutning och reproduktion men också roten till problemen, eller ”en ständig källa till fara för kvinnor och konflikt mellan könen” (ibid. s. 49). Ett annat exempel som Kulick (2005) framkastar är den homosexuella kulturen, som han menar inte passar in i det normativa tänkandet, eftersom det påbjuder en monogam tvåsamhet. Hur ser sexuella problem hos bland dem som har sex med andra av samma kön? Finns det för tidiga utlösningar bland bögar och samlagssmärtor bland lesbiska? Hur uppfattas otrohet, onani i relationen eller porrsurfande bland dem som redan brutit mot en norm?
Så vad vore nyttan med denna forskning? Den stora vinsten med denna kunskap vore, menar jag, att på bredare front öka förutsättningarna för en sexualitet och en lust som i förlängningen främjar välbefinnande och sexuell hälsa. I förlängningen handlar det om en folkhälsofråga, när vi kan välja, vara och njuta.
Vad tycker du som läser detta? Does it make sense? Eller är det helt obegripligt? Kommentera mer än gärna!
Referenser
Dahl, U (2005) ”Scener ur ett äktenskap: jämställdhet och heteronormativitet” i Kulick, Don (red. 2005) Queersverige. Stockholm: Natur och Kultur.
Kulick, D (red. 2005) Queersverige. Stockholm: Natur och Kultur.Simon, W. & Gagnon, J.H. (1984) ”Sexual scripts” ur Parker. R & Aggel ton, P (edit) Culture, society and sexuality – a reader. London and New York: Routledge.
Singer Kaplan H (2006) Sexualtherapi bei Störungen des sexuellen Verlangens. Stuttgart: Georg Thieme Verlag.
Thomassen, Magdalene (2007) Vetenskap, kunskap och praxis. Malmö: Gleerups
Swinging around the christmas tree...
Minns ni den gamla jullåten "rocking around the christmas tree"? Den passar bra nu i juletid, och eftersom rocking och swinging delvis är synonymer kom jag att tänka på den häromdagen när lyssnade på kollegan Jakob Axelsson, som på ett forskningsseminarium på högskolan talade om Swingers. Swinging, ett fenomen som existerat i många år och som fått den nuvarande beteckningen efter andra världskriget, är något som fler och fler intresserar sig för och talar om. Fenomenet kallas även partnerbyte och så här beskrivs det på Wikipedia.
Det är inget nytt fenomen i sig - att byta partner har människan ägnat sig åt över hela världen och under olika epoker, i det antika Grekland och i olika indianstammar i Amerika, det har varit ett inslag i festligheter, det har varit ett sätt att dyrka gudar och sannolikt mycket mer. Sexorgier som dokumenterats i många skrifter från olika tider är även det ett slags partnerbyte. Det nuvarande namnet ska ha tillkommit då amerikanska stridspiloter återvänt hem och förväntades ta hand om stupade vänners familjer, inklusive det som förväntades av mannen i sovrummet.
Idag finns det en mängd begrepp som utgör kärnan i swinging, som exempel kan nämnas begreppet "soft swing", sexuell aktivitet i form av kyssar, smek och oralsex, eller "full swap" som innebär pentrerande sex. Gruppsex förekommer och många får även utlopp för sitt intresse av att visa upp sig (exhibitionism) eller titta på andra (voyeurism) i sexuella situationer. En swinger är oftast någon i åldern 28-45, tillhör den vita medelklassen och röstar republikanskt - i alla fall i USA. Svensk forskning saknas, men många har sannolikt en akademisk utbildning i grunden. Det finns en del klubbar i de större städerna och Internet är ett flitigt använt kontaktforum för swingers.
Yytterst spännande med fenomenet är att det, likt det allra mesta på vår jord, omges av en rad regler och normer - outtalade eller uttalade och ofta i relation till det andra könet (män dominerar). Jakob menar att det äger rum en "andra sexuell socialisation" i swingerssammanhang. Man(nen) bl.a. lär sig att respektera ett nej och man förväntas kommunicera sina önskemål och förväntningar. Jakob ställde under sin presentation även frågan huruvida målgruppen bör vara föremål för riktade insatser vad gäller säkrare sex. Det finns en grundregel i gruppen att kondom gäller. Samtidigt förväntas man kunna tänka förnuftigt och lita på det egna omdömet, i synnerhet om det handlar om individer som träffas regelbundet. En del förespråkar kondom av hygieniska skäl - om en kvinna skulle ta emot en utlösning i slidan blir oralsexet möjligen inte särskilt trevligt för övriga partners. Kanske är gruppens medlemmar duktiga på att praktisera säkrare sex, bättre än genomsnittet. Men vi vet egentligen alldeles för lite om det.
Under diskussionen forskare, studenter och andra intresserade emellan väcktes det, som sig bör, en rad frågor. Förutom den redan nämnda frågan om gruppen bör bli föremål för preventiva insatser formulerades en nyfiken undran i vad drivkraften bakom fenomenet utgörs av. Det är ju ett föga lukrativt fenomen, ekonomiskt sett. Är det gränsöverskridandet eller det äventyrliga inslaget, spänningen? Och om ja, hur ser det i så fall det ut? Hur är förhållandet mellan könen, hur skapas normerna, hur kommer reglerna till? Ja, hur ser den sexuella förhandlingen ut? Någon lyfte frågan kring makt och undrade huruvida alla verkligen alltid är så överens om allting som det kan låta. Det faktum att många swingers är akademiker - hur ska man tolka det? Frågorna är som vanligt många, svaren något förre och vips har akademin skapat sig ett ämne till att fördjupa sig i. Jag önskar Jakob lycka till i den fortsatta forskningen och ser fram emot ny kunskap i ämnet.
Det är inget nytt fenomen i sig - att byta partner har människan ägnat sig åt över hela världen och under olika epoker, i det antika Grekland och i olika indianstammar i Amerika, det har varit ett inslag i festligheter, det har varit ett sätt att dyrka gudar och sannolikt mycket mer. Sexorgier som dokumenterats i många skrifter från olika tider är även det ett slags partnerbyte. Det nuvarande namnet ska ha tillkommit då amerikanska stridspiloter återvänt hem och förväntades ta hand om stupade vänners familjer, inklusive det som förväntades av mannen i sovrummet.
Idag finns det en mängd begrepp som utgör kärnan i swinging, som exempel kan nämnas begreppet "soft swing", sexuell aktivitet i form av kyssar, smek och oralsex, eller "full swap" som innebär pentrerande sex. Gruppsex förekommer och många får även utlopp för sitt intresse av att visa upp sig (exhibitionism) eller titta på andra (voyeurism) i sexuella situationer. En swinger är oftast någon i åldern 28-45, tillhör den vita medelklassen och röstar republikanskt - i alla fall i USA. Svensk forskning saknas, men många har sannolikt en akademisk utbildning i grunden. Det finns en del klubbar i de större städerna och Internet är ett flitigt använt kontaktforum för swingers.
Yytterst spännande med fenomenet är att det, likt det allra mesta på vår jord, omges av en rad regler och normer - outtalade eller uttalade och ofta i relation till det andra könet (män dominerar). Jakob menar att det äger rum en "andra sexuell socialisation" i swingerssammanhang. Man(nen) bl.a. lär sig att respektera ett nej och man förväntas kommunicera sina önskemål och förväntningar. Jakob ställde under sin presentation även frågan huruvida målgruppen bör vara föremål för riktade insatser vad gäller säkrare sex. Det finns en grundregel i gruppen att kondom gäller. Samtidigt förväntas man kunna tänka förnuftigt och lita på det egna omdömet, i synnerhet om det handlar om individer som träffas regelbundet. En del förespråkar kondom av hygieniska skäl - om en kvinna skulle ta emot en utlösning i slidan blir oralsexet möjligen inte särskilt trevligt för övriga partners. Kanske är gruppens medlemmar duktiga på att praktisera säkrare sex, bättre än genomsnittet. Men vi vet egentligen alldeles för lite om det.
Under diskussionen forskare, studenter och andra intresserade emellan väcktes det, som sig bör, en rad frågor. Förutom den redan nämnda frågan om gruppen bör bli föremål för preventiva insatser formulerades en nyfiken undran i vad drivkraften bakom fenomenet utgörs av. Det är ju ett föga lukrativt fenomen, ekonomiskt sett. Är det gränsöverskridandet eller det äventyrliga inslaget, spänningen? Och om ja, hur ser det i så fall det ut? Hur är förhållandet mellan könen, hur skapas normerna, hur kommer reglerna till? Ja, hur ser den sexuella förhandlingen ut? Någon lyfte frågan kring makt och undrade huruvida alla verkligen alltid är så överens om allting som det kan låta. Det faktum att många swingers är akademiker - hur ska man tolka det? Frågorna är som vanligt många, svaren något förre och vips har akademin skapat sig ett ämne till att fördjupa sig i. Jag önskar Jakob lycka till i den fortsatta forskningen och ser fram emot ny kunskap i ämnet.
Sexualitet och media...
... är ett ofta diskuterat ämne. Imorgon, tisdagen den 2/12, kommer en stor svensk kvällstidning att innehålla en bilaga i ämnet "Sexuell hälsa". Jag och många av mina kollegor har låtit oss intervjuas till bilagan. Personligen tycker jag om att diskutera just begreppet "sexuell hälsa", som används vitt men som ofta saknar en entydig definition. Tyvärr kommer bilagan enbart att kunna läsas i Stockholmsområdet, men den är tillgänglig även på Mediaplanets hemsida, dvs. företaget som med bas i Malmö producerat bilagan.
Och apropå sexuell hälsa och media, i januari går startskottet för ett samarbete mellan min arbetsplats och ett mediegymnasium i Malmö. Tanken är att vi ska utveckla nya arbetssätt för att bedriva hiv-prevention, i enlighet med den senaste forskningen från bl.a. Göteborgs Universitet och Socialstyrelsen (Tikkanen, Forsberg, 2007). Bland annat kommer vi att hålla fördjupade diskussioner kring sex, sexualitet, relationer och säkrare sex med eleverna. Vi kommer att ha minst tre samtalstillfällen, med en bred ansats av olika kompetenser: vår egen, elevernas, lärarnas och en del andra aktörers, som t.ex. mina kollegors på Komikondom.com. Eleverna kommer också att använda sin kompetens inom media för att skapa olika slags installationer, kopplade till sex. Installationerna kommer att presenteras strax före sportlovet nästa år och jag hoppas här kunna visa upp något av alla de alster som kommer att stå färdiga då. Det är spännande att få vara med och prova nya saker och det är alltid roligt att arbeta med världens bästa ämne.
Och apropå sexuell hälsa och media, i januari går startskottet för ett samarbete mellan min arbetsplats och ett mediegymnasium i Malmö. Tanken är att vi ska utveckla nya arbetssätt för att bedriva hiv-prevention, i enlighet med den senaste forskningen från bl.a. Göteborgs Universitet och Socialstyrelsen (Tikkanen, Forsberg, 2007). Bland annat kommer vi att hålla fördjupade diskussioner kring sex, sexualitet, relationer och säkrare sex med eleverna. Vi kommer att ha minst tre samtalstillfällen, med en bred ansats av olika kompetenser: vår egen, elevernas, lärarnas och en del andra aktörers, som t.ex. mina kollegors på Komikondom.com. Eleverna kommer också att använda sin kompetens inom media för att skapa olika slags installationer, kopplade till sex. Installationerna kommer att presenteras strax före sportlovet nästa år och jag hoppas här kunna visa upp något av alla de alster som kommer att stå färdiga då. Det är spännande att få vara med och prova nya saker och det är alltid roligt att arbeta med världens bästa ämne.
Snart kommer den, äntligen...
... onanipraktikan, som jag är författare till. Förhoppningsvis redan före jul. Skriften är en i raden av flera som RFSU tar fram. Redan idag kan du läsa både analpraktikan, kondompraktikan och klitorispraktikan. Och fler praktikor blir det! Här ett utdrag från den inledande texten i onanipraktikan:
"De flesta som en gång har gett sig ut på en upptäcktsresa på den egna kroppen förstår snart att beröringen ofta skänker en upplevelse av lust och behagliga känslor. När en person ägnar sig åt denna beröring regelbundet, inte minst i syfte att uppnå orgasm, talar vi om att man onanerar"
"De flesta som en gång har gett sig ut på en upptäcktsresa på den egna kroppen förstår snart att beröringen ofta skänker en upplevelse av lust och behagliga känslor. När en person ägnar sig åt denna beröring regelbundet, inte minst i syfte att uppnå orgasm, talar vi om att man onanerar"
